Ulf Dextegen

Personlig Profil

Namn: Ulf Dextegen

Nationalitet:  Svensk

Födelsesdag: 16e November 1960

Kön:  Man

När började jag med fridykning: 2006 då jag gick 3 dagarskurs hos Gunnar Nordström på OneBreath i Kullaberg.

Aktiv i tävlingsdykning: Har varit, pensionerade mig iom VM finalen i STA 2013. Började tävla i STA 2007, fick 3 röda kort på raken innan det lossnade med vita kort 🙂

Jobbar du med fridykning: Ja. Är ordförande i Stockholm Apnea sedan 2008. Är säkerhetsombud för tävlingsfridykning i SSDF. Instruktör för poolfridykning steg 4-6 inom SSDF. Är ibland säkerhetsdykare om jag inte tävlar själv (dvs mest på djuptävlingar)

Andra aktiviteter: Gymmar, joggar, mediterar, tränar även Pekiti Tirsia Kali 2-3 ggr/veckan (började 2012)

Yrke: Dels förvaltningsledare på Svenska Kraftnät, dels hypnoscoach (se www.dexologic.se)

Om mig: Började med fridykning som 46 åring. Tack vare mentala tekniker som hypnos och NLP gick jag från ren nybörjare till att vara etablerad i den yttersta världseliten i statisk apnea på mindre än två år. 2009 satte jag det gällande svenska och nordiska rekordet med tiden 8 min 43 sek. Mina främsta meriter är VM brons 2009 och 2011, SM guld 2009, 2011, 2012 och 2013. Nu i min sista tävling blev jag 5a på VM 2013.

Mina placeringar på AIDA världsranking enligt tävlingsresultat (källa http://www.apnea.cz/ranking.html? ):
2007: 12
2008: 2
2009: 2
2010: 7
2011: 5
2012: 10
2013: 6

Se min nördiga story längre ner på sidan…

Vid sidan om mitt eget tävlande kan jag titulera mig landslagshypnotisör åt svenska landslaget i fridykning och har hjälpt fridykare till världsrekord (Annelie Pompe), VM brons (Rune Hallum-Sörensen), nationsrekord (ex Jesper Stechman, Danmark; Anders Larsson, Sverige; Martin Wikström, Sverige; Sofia Tapani, Sverige), samt hjälpt en mängd andra atleter till sina personbästa. Även inom andra sporter som skidskytte, bowling, curling, skidåkning, dart, ishockey, cykling, fotboll, m.m.

Mer info om hypnos’eriet och vad man kan åstadkomma med det på min hemsida.

Website: http://www.dexologic.se

Fysiologisk Profil:

Vikt: 81 kg

Längd: 182

Lung Vol.: 6.8 L

Personbästa:

DNF: 134 m

DYN: 167 m

STA: 9:11

CNF: Aldrig provat

CWT: 40 m

FIM: 50 m

Favorit mantra:  Tålamod & Ett litet steg i taget

 

Summerat…

…mitt bästa tävlingsresultat 8:43.

…min bästa tid på träning 9:11

…har tävlat på VM 3 gånger i följd, blivit 3a + 3a + 5a.

 

Juni 2006: Gick en kurs i fridykning då jag var 46 år. På kursen höll jag andan i 5:30 på 2a försöket, hade aldrig provat innan.

2007. Jag börjar träna statiskt i jan, kom upp på 6:01 med stark LMC. Hade ingen direkt plan över hur jag skulle träna. Allt var nytt och jag trevade mig fram. Jag började som de flesta fridykare med 3-5 uppvärmningar som jag experimenterade friskt med (antal och längd) innan maxningen. Jag började tävla och fick tre röda kort pga orutin innan jag lyckades få mitt första vita på Åland, 7:12. I dec gör jag min första 8a. Blev 12a på tävlingsvärldsrankingen.

2008 hade jag fått lite mer kött på benen och bestämde mig för att skippa de flesta parametrar man annars kan skruva på (yoga, bättre kondition, bättre mat, träna olika syre- eller koldioxid-serier, m.m), för att istället gå över till no-warm-ups med direktmaxning för att se hur långt jag skulle kunna ta mig med enbart mentala tekniker (hypnos, nlp, reiki, TM-meditation, etc). Samtidig med minimal fysisk träning, en träning/veckan – ett försök. Gjorde en övergång från warm-up till no-warm-up under 2 månader. Krossade det svenska rekordet som då låg på 7:18 i det som då var ”SM” (i praktiken), med 7:57. Nytt svenskt rekord senare i nov, 8:17. Blev 2a på världsrankingen.

2009. Nytt svenskt (och nordiskt) rekord i jan, 8:43. Då var det det 2a bästa tävlingsresultatet – någonsin! Gick första gången över 9 min i juni. Hade huvudvärk efteråt (enda gången). Senare under hösten personbästa 9:11 på träning, jag kom upp kristallklar med 15-30 sek mer att ge. Detta var även VM-år som jag fokuserade stenhårt mot, eftersom jag var direktkvalificerad till VM (var 2a på Top Ten). 2a på världsrankingen för andra året i rad!

VM är en stor tävling och jag höll på att missa finalen: I kvalheatet fick jag inte till min trance, dels pga “mental överladdning” och dels pga störningar från omgivningen. Ren kampvilja tog mig till 7:33 och jag kom med som näst sista man till finalen. I finalen hade jag släppt på mina egna krav att göra upp emot 9 min, jag var inställd på att floppa, jag hade ju ändå tagit mig till final på ett VM. Kanske just därför fick jag till trancen. Jag kom upp på 8:29 vilket resulterade i ett VM-brons. Som egentligen skulle ha varit silver för ryssen Alexey Molchanov blev först (korrekt) bortdömd sedan (felaktigt) godkänd för silver när han protesterade. Men jag var orutinerad och gladdes åt bronset och gjorde ingen motprotest. Senare dök det upp en video på nätet som visade tydligt att domarna hade diskat honom helt korrekt.

2010. Gick riktigt trögt. Jag hade en kraftig “backlash” i efterdyningen av VM. Jag tränade på regelbundet men hade svårt att prestera. Det gick riktigt dåligt. Det blev många träningar då jag gav upp redan på 4-6 min. Inte kul alls när jag vet att min egentliga lägstanivå är runt 8, träningen blev mer och mer en belastning istället för att vara lustfylld. Som bäst gjorde jag några 8or. Men i grevens tid lossnade det, bara 2 veckor innan SM fick jag till 9:02. Tyvärr spände jag bågen för hårt på SM: guldet var underordnat då jag gick för +9 minuter men kommer upp redan på 8:02 med LMC. Jag var helväck och minns inte vad coachen sa på slutet förutom att jag var ensam kvar i vattnet. Blev 7a på världsrankingen.

2011. VM år igen. Guld på SM, 8:13, bästa känslan någonsin, ingen trance men galet djupt avslappnad i kroppen som liksom försvann. Gjorde 4 st 9or inom 2 månader före VM. Där blev det brons igen med 7:53. Alexey kom upp på 8:01 men fick rött på exakt samma sätt som 2009. Den här gången protesterade jag hans protest och bronset blev mitt. Svinhugg går igen! Guldet gick på 8:10, silvret 8:09 (!). Jag var då hittills den ende på herrsidan som tagit medalj i statiskt på 2 VM i rad. Blev 5a på världsrankingen.

2012. Så jäkla trött på att hålla andan, vilade i princip helt och hållet, behövde en rejäl paus. Trots det blev det SM guld med 7:38 (hade väl tränat 5 ggr innan). Blev 10a på världsrankingen.

2013. VM år igen. Jag är galen nog att försöka. Efter i princip 15 mån av icke-träning drog jag igång 10e jan. Tillbaka till ruta 1. Ynka 5 min första passet. Drog till Jonas Forsberg i Norge på träningsläger. Normalt gör jag en maxning /veckan, nu blev det 6 st på 4 dygn, immunförsvaret rasade och jag blev förkyld. Nu i feb i Riga gjorde jag mitt vidrigaste dyk någonsin. Hade ont inne i kroppen innan start, förkyld, ingen avslappning, ingen trance, gick bara ner o körde, endast 12 pack mot normala 20. Fick kontraktioner efter 1 minut (yippie). Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer göra detta mer, jag skiter i SM! Jag plågade mig upp till 7:34. Nåja, nu har det gått några veckor och jag har fått perspektiv. Jag ligger faktiskt rätt på utvecklingskurvan. Och det är VM i juni. Världstoppen har hårdnat betänkligt, att ta medalj är inte något att hoppas på. På pappret gör 2 pers upp om guld & silver som kan gå för +9 minuter (Goran och Branko). Därefter 6-7 pers som slåss om bronset. Jag kan vara en av dessa. Men den här gången ska jag bara ha i siktet att bara ta mig till en 3e VM final i rad. Stort nog bara det. Sen kan allt hända. Sen slutar jag. Promise!

Men först ut var SM i Örebro 16+17/3, blev ett bra dyk med “ynka” 13 pack och tiden 7:58.
Två dygn senare, 8:00 i TV4, Jenny Strömstedt. Den initierade ser att jag kommer upp med samba ( se http://www.tv4.se/jenny-strömstedt/klipp/tävlar-i-att-hålla-andan-man-får-helvetesångest-2305838 och http://www.tv4.se/jenny-strömstedt/klipp/här-håller-ulf-dextegen-andan-i-8-minuter-2305850 )

VM i Belgrad, midsommarveckan. Jag hade förutom träning preparerat mig med dels hypnos (Karin Tydén) och Bodytalk (Katarina Arnessen på OIH.se) som låter snuskigare än det är. Jag gjorde 8:04 i försöken, 8:07 i finalen och då tog jag ut mig helt, 5 sekunder till och jag hade bränt det vita kortet. Jag var helt enkelt inte bättre tränad. Packade ynka 14 pack i finalen, mer kunde jag inte. Men det räcker inte till på den ännu högre nivån som nu var i VM, 5 pers gjorde bättre tider än mig, kolla http://media.wix.com/ugd//c88612_31943a1321246f5b8ef2a7662586e1f1.pdf

Lösningen är att packa mer men jag startade dessutom träningen försent, borde börjat ett halvår tidigare, redan i september, så lång tid tar det alltså (minst) för kroppen att återgå till bästa formen. Dessutom, 30 pack är minimum och jag har gjort 23 som mest. För detta krävs en flexiblare bröstkorg, man måste stretcha åtskilligt mer än vad jag har gjort under hela min karriär. Men så har jag ju valt att satsa på enbart på mentala kvalitéer.

I VM finalen fick jag kontraktioner redan efter 1 minut (!). Dessutom började hjärtat slå hårt och oregelbundet efter 1 minut (det inträffar normalt först efter 5 min). Jag tänkte “nej snälla skapare däruppe, inte nu, inte på mitt sista tävlingsdyk!”. Så det var bara att kriga mentalt mot helvetet, bara att slappna av mot pressen, yin mot yang, vitt mot svart, Bill mot Bull!
Vilket VM, i alla discipliner presterade båda könen bättre resultat än tidigare, 5 världsrekord, toppskiktet har avancerat, ex i STA 60-90 sek (samtidigt som jag backat 30-60 sek)!

Blev 6a på världsrankingen.

Nu kan jag se tillbaka på min korta men framgångsrika tävlingskarriär. Under hela resan har jag satt kvalitet före kvantitet. Under VM festen nu kom flera topp-dykare fram och tackade mig för att jag hade inspirerat dem. Jag har också slutat på topp. Jag kan tillåta mig att vara stolt 😉

 

Jag har en ganska unik ”stil”, vi är nog inte många i världen som kör statiskt no-warm-up. Fördelen med no-warm-up är att dyk-responsen startar tidigare jämfört med warm-ups, detta spar syre och ger längre andhållningstider eftersom syret sjunker i en långsammare kurva. För mig börjar kontraktionerna nu redan efter 1:30-2:30 istället för som med warm-ups då de kom först efter 4:30-5:30 (helt underbara) minuter.

Nackdelen med no-warm-ups är just att dykresponsen startar så mkt tidigare. Man får inte längre den där fantastiska sköna fasen innan kontraktionerna startar. Blodtryck och koldioxidhalt stegras betydligt snabbare vilket resulterar att man måste stå ut med helvetesångest under en längre tid. Det ÄR plågsamt. På Karolinska Institutet mätte vi 2009 upp mitt blodtryck som stegrades från 125/80 (just innan andhållningen startade) till att stiga till över 300/190 under slutfasen. Min syresättning av blodet, saturation (SaO2), sjönk samtidigt från 98% ner till 28%, mätt i örat, men jag var fortfarande kristallklar. En otränad person svimmar när syrenivån sjunker under 55-50%.

För att stå ut med “helvetesångesten” har jag 2 olika strategier:

  • Jag försätter mig själv i trance (hypnos). Ångesten finns givetvis där hela tiden men jag känner inte av den lika starkt. Jag påbörjar min trance ca 15 min innan Official Top. Omedelbart går jag ner i lätt trance och försöker stanna i detta tills dyket startar. Direkt fördjupar jag omedelbart trancen genom att räkna ner mig från 25 ner till 0, och för varje siffra sjunker jag allt djupare och djupare ner i trance. Detta är givetvis svårare än när jag andas. Ju djupare trance jag får till desto senare lägger jag upp händerna på kanten. Jag ligger där i trance för att orka stå ut mot ångesten jag egentligen upplever. Som tandläkarbedövning.

 

  • Total avslappning. Innan dyket flyter jag på rygg under 15-20 i min 5 mm dräkt och slappnar av fullständigt i varenda muskel. Jag andas hela tiden medvetet med ujjay-andning, ca 3-4 andetag/minut. Då slappnar kroppen av automatiskt, ämnesomsättningen går ned och därmed syrebehovet. Ibland somnar jag faktiskt till.

Oftast lyckas jag kombinera dessa 2.

Under dyket så ligger jag helt stilla, helt avslappnad, så länge jag kan uthärda det allt högre blodtrycket och den allt högre koldioxidhalten. Till slut når jag en punkt då jag trillar ur trancen. Det är nu då jag lägger jag upp händerna på kanten, och först då vill jag höra tiden från min coach.

En usel dag lägger jag upp händerna redan vid 3:30, en dålig dag på 6:20, och en bra dag på +7:30 min. Som bäst hitills 8:10 (VM finalen 2009). Oftast lägger jag upp händerna, får tiden och släpper ner dem omedelbart för att försöka sjunka in i ”ingenting” igen. Detta kan jag upprepa 1-2 gånger innan avslappningen och lugnet är helt borta och jag måste KRIGA.

Hitills har jag aldrig fått till en 100%-ig trance, som bäst kanske 70%? Min teori är att den dag jag får till 100% trance så lägger jag upp händerna tidigast vid 8:30, och då bör jag kunna hålla ut åtminstone en minut till.

Men, totalt sett, sensmoralen är att regelbunden seriös träning ger resultat. Jag är bara en träningsprodukt. Jag har lyckats trots ordinära lungor och en (kanske) för gammal kropp, med alldeles för dålig kondition och min ovilja att leva som en asket. Kan jag hålla andan i 9 minuter så kan andra!

MEN, utan hjälp skulle jag aldrig ha kommit så här långt! Så ett STORT VARMT TACK till alla som varit delaktiga i mina framgångar, fr.a. Göran Ahlby, Calle Arenander, Magnus Hedbys, Markus Dextegen, Erik Milles, Tomas Jonsson, Sebastian Näslund, Peter Boivie, Martin Wikström.

 

Lite kuriosa, jag har hållit andan i tv och radio:

  • – Vetenskapslandet, Kunskapskanalen (7:30).
  • – Erik o Mackan, Kanal5 (6:30).
  • – Faktafrossa, SVT 2 (8:24).
  • – Jenny Strömstedt, TV4 (8:00)
  • – P1 Dokumentär, ”Två minuter solsken, sju minuter helvete” (8:58), en halvtimme lång radiodokumentär om statisk apnea, hypnos och om mitt deltagande på VM 2009, av David Rune. Sändes hösten 2010. Finns nu på podradion.

 

— Ulf Dextegen, Januari 2014